November 2004

 

Ett barn skiljs från sina föräldrar

Av Lennart Sjöberg, professor i psykologi

 

TV 4: s Kalla Fakta visade den 27 september och 25 oktober 2004 uppskakande program om ett barn som blivit tvångsplacerat i ett fosterhem i Oskarshamn. Inga sakliga skäl till åtgärden tycktes finnas, enbart en vag, och numera förnekad, misstanke om att modern var intellektuellt utvecklingsstörd och att barnet "behandlats fel" av föräldrarna, två invandrare från Tunisien, eftersom han inte ökade i vikt i normal takt. Misstanken mot modern byggde på en 10 år gammal testning med ett "blocktest", som används för att undersöka rumslig förmåga. Det är en aspekt på intellektuell förmåga och av ytterst begränsad relevans i sammanhanget. En enstaka testning kan dessutom ge mycket missvisande resultat beroende på tillfälliga kontakt- eller språksvårigheter. Kvinnan har nyligen testats på nytt och hade då normala resultat. Det gällde f ö även mannen som presterade över genomsnittet.

Föräldrarna underkändes på grundval av psykologutlåtanden som föreföll ytterst luftiga och spekulativa. En av de tre psykologerna hade inte ens träffat barnet, men skrev ändå om "spädbarnsdepression". Det talades om besvärjelser och "onda ögat" men föräldrarna var helt oförstående. Idéerna kom från en tolk. Fadern ansågs behöva snabbare anamma "svenska normer". Föräldrarna var "kränkta och aggressiva" vilket förefaller adekvat med tanke på hur myndigheterna behandlat dem. Vilken förälder kan med stort lugn acceptera att underkännas och få sitt barn placerat i fosterhem? Inte en psykiskt normal person i alla fall.

Under tre år har barnet visats i fosterhem men han är fortfarande onormalt liten till växten. Antagandet om föräldrarnas negativa inverkan förefaller inte ha fått stöd, men detta hindrar inte kommunen från att framhärda. Det ena dokumentet läggs till det andra, och skattebetalarna torde vid det här laget ha fått bidra med en mycket stor summa pengar – för verkningslös "behandling" av ett barn, vars föräldrar inget hellre vill än att ta hand om honom.

Det var mycket intressant att ta del av psykologers och ansvariga politikers reaktioner på de frågor som TV 4 ställde. Man vägrade helt enkelt att svara, och gav inga skäl för sin vägran annat än "sekretess". Att föräldrarna skriftligt gett TV 4 rätt att ta del av allt material låtsades man inte höra. Semare har kommunen lagt ut information på sin hemsida där man förklarar att det är av hänsyn till barnets bästa som man inte lämnar ut någon information om skälen till omhändertagandet. Man upprepar också flera gånger att länsrätt och kammarrätt stödjer kommunens agerande.

Det är klart otillfredsställande att den instans som är utsatt för kritik också kan besluta om att man inte behöver redovisa skälen för sina handlingar. Det har inte klargjorts på vilket sätt barnet skulle kunna skadas av offentlighet. Tvärtom kan det ju leda till att barnet återförenas med sina föräldrar vilket rimligen är i barnets intresse. Att de inte kan ta hand om sitt barn har inte påvisats. Den kritiska forskningen om den "dynamiska" barnpsykologin tycks tyvärr vara föga känd i en del svenska myndigheter. En utmärkt översikt finns i en bok av Paris, se referens nedan.

Domstolarnas vilja och förmåga att bedöma evidens av den typ som föreligger i fall som detta är tyvärr begränsad. Subjektiva tyckanden har fått status av vetenskapligt belagda sanningar i svenskt rättsväsende.

Psykologerna och politikern (ordförande i socialnämnden i Oskarshamn) uppträdde mycket aggressivt och nedlåtande, i något fall slängdes luren i örat på journalisten. Politikern föreföll omedveten om sitt demokratiska ansvar. Hon betedde sig som om hon företrädde en regim som inte behövde ansvara för sina gärningar för allmänheten. Hon ansåg tydligen inte att hon behövde ge några skäl för de livsavgörande beslut som hon som ordförande varit med om att fatta.

Fallet tillhör de mest uppskakande jag sett men är tyvärr inte alls unikt. Psykologerna tycks ha fått den uppfattningen att deras subjektiva tyckanden är "vetenskapliga" och inte behöver försvaras. Psykologen har "upplevt" något och detta läggs till grund för livsavgörande beslut av nämnder och myndigheter. Hur har vi hamnat där? Varför är universiteten tysta inför en sådan verksamhet som ju faktiskt inte skulle kunna existera om de inte gett den sin legitimering? Ingen skulle i en domstol lyssna till en astrolog eller spågumma. Alla vet att det handlar om humbug. Men psykologer som "upplever" och känner och tycker det ena och det andra anses ge tillförlitlig information. Det är helt bedrövligt. Se Dawes lysande bok som skärskådar psykologpraxis av detta slag.
 

****

Referenser:

Dawes, R. M. (1994). House of cards. Psychology and psychotherapy built on myth. New York: The Free Press.

Paris, J. (2000). Myths of childhood. New York: Brunner-Routledge.