Myten om det bortträngda traumat

Av Lennart Sjöberg

 

Artikkelen er tidligere publisert i Svenska Dagbladet den 28. september 2004. Den er gjengitt her med forfatterens velvillige tillatelse.
Lennart Sjöberg er professor i psykologi ved Handelshögskolan i Stockholm.

 

Människor som råkar ut för traumatiska händelser, som svåra olyckor eller sexuella övergrepp, brukar minnas dem väl, även efter lång tid. Ju mera upprörande och emotionellt belastande ett trauma varit, desto bättre minns vi det, särskilt dess centrala aspekter.

Svenska forskare som Lars-Göran Nilsson och Sven-Åke Christianson vid Stockholms universitet har varit pionjärer inom området minne och emotioner och de har visat att det goda minnet för centrala detaljer i traumat motsvaras av sämre minne för mindre viktiga delar. Detta är ett viktigt resultat, men kvar står huvudtesen: ju starkare trauma, desto bättre minns vi det.

Men är inte detta en ren självklarhet? Kanske det, men mot den tesen står en omfattande litteratur, och praktik, som bygger på Freud och psykoanalysen. Där har man sedan över ett sekel arbetat med begreppet bortträngning, en försvarsmekanism mot ångest. Tanken på ett trauma är så ångestladdad att minnet omedvetet och automatiskt trängs bort ur medvetandet, säger psykoanalytikerna. Det finns emellertid kvar i det omedvetna och därifrån utövar det sin destruktiva påverkan på människans kropp och själ. Psykiska problem och sjukdomar kan förklaras av en dylik mekanism, liksom vissa kroppsliga symtom, "kroppsminnen". Först genom en bearbetning i psykoterapi kan minnet åter bli medvetet, återupplevas och bearbetas, varefter de psykiska problemen försvinner eller mildras. Detta kan ske hos en vuxen som varit utsatt för trauma som barn, trots att han eller hon inte haft något som helst medvetet minne av traumat.

Bortträngning är således en mycket speciell form av "glömska", i själva verket inte glömska alls eftersom all information finns kvar, utanför medvetandet. Vanlig glömska kan ibland förklara vad som ser ut som bortträngning, men är mindre trolig när det gäller starka trauman eftersom dessa präglar sig fast i minnet. Upplevelser i späd ålder drabbas givetvis av den vanliga barndomsamnesin; det är få som minns särskilt mycket från de första levnadsåren. Det är också viktigt att vara klar över att vissa hemska upplevelser kan hanteras så att man medvetet undviker att tänka på dem. Det betyder dock inte att de försvinner ur minnet; om man så vill kan man åter erinra sig dem. Forskning om överlevande från Förintelsen har visat att de har tydliga minnen av de fasor de utsattes för, men naturligtvis kan de ha undvikit, så gott de kunnat, att genom åren tänka på dem.

Minne och trauma är ett tema som är fullt av svåra och intressanta forskningsfrågor. Det är inte mindre intressant eftersom det händer att vuxna människor rapporterar att de i psykoterapi fått hjälp att ta fram bortträngda minnen ur sitt undermedvetna och då kommit fram till att de som barn varit utsatta för sexuella övergrepp, ofta av en familjemedlem. Hela förklaringen till deras aktuella psykiska problem finns i de bortträngda minnena, tror de och många med dem, och en bearbetning av känslorna och konfrontation med förövarna, som ställs inför rätta och döms till långa fängelsestraff, är den påföljd de och samhället kräver.

Det är alltså stora mänskliga värden som står på spel. Vad vet vi om det vetenskapliga värdet hos påståenden om bortträngning av traumatiska minnen? Vad vet vi om möjligheterna att i terapi återfå kunskaper som övergrepp som begåtts decennier tidigare och som varit fullständigt utraderade ur medvetandet? Finns det någon risk att terapiprocessen går snett och producerar falska minnen, minnen av något som aldrig skett, men att patient och terapeut ändå är fullständigt övertygade om minnenas giltighet?

En psykologiprofessor vid Harvarduniversitetet, Richard J McNally, har skrivit en bok som heter Remembering Trauma (Harvard University Press, 408 s). Det är ett omfattande och ambitiöst arbete som i detalj går in på diskussionen om dessa frågor, den bästa vetenskapliga analysen av dem som finns att tillgå. McNally själv har arbetat som klinisk psykolog och forskat om minne och trauma, bland annat om posttraumatisk stress. Han granskar
noga argumenten och hans slutsatser är genomgående välgrundade i forskningsresultat.

Skälen till att frågan om traumatiska minnen är så infekterad och så intensivt uppmärksammad har sin grund i att terapeuter under de senaste decennierna upptäckt metoder för att framkalla minnen, eller skapa falska minnen enligt somligas tolkning. Hypnos och andra former av suggestion kan i många fall leda till att sådana minnen successivt byggs upp och får en hög grad av trovärdighet. De rättsliga följderna kan bli enorma, både för påstådda förövare och för de terapeuter som styrt processen.

Många forskare har varit ytterst skeptiska mot terapeuternas anspråk. En stor och växande grupp ställer sig avvisande till psykoanalysen som sådan, vare sig det gäller den klassiska formen som Freud formulerade eller de många sentida varianterna. Det finns helt enkelt inga övertygande empiriska stöd för psykoanalysen och till och med ett så grundläggande begrepp som bortträngning har förklarats vara utan stöd i systematiska observationer. Metodproblemen vid forskning om bortträngning är stora eftersom glömska kan uppkomma som följd av fysiska skador eller kemisk påverkan. Det kan också vara tveksamt om händelser verkligen varit helt bortglömda eller enbart varit något man undvikit att tänka på under en tid. Terapeuterna, å andra sidan, har stöd i sina fallstudier och i den allmänna opinionen.

Sexuella övergrepp mot barn är förfärliga och de förekommer. Ingen vet emellertid hur vanliga de är och forskningen tyder på att de inte glöms bort av offren. Detta är inte allmänt känt och många medieprodukter - filmer, tv-program och böcker - berättar gripande och övertygande historier om just bortträngda minnen.

En bok som den av McNally fyller därför en mycket viktig funktion. Här finns möjlighet att ta del av den omfattande forskningen, som sammanfattas och utvärderas mot de populära föreställningarna om övergrepp och bortträngning. Det visar sig att nästan inget av terapeuternas anspråk får stöd, medan åtskilligt talar emot dem.

Ta som ett exempel en teori lanserad av Lenore Terr och som är ett försök att förklara varför svåra trauman bortträngs, trots att forskningen visar motsatsen. Terr föreslår att enstaka trauman STANNAR i minnet, medan upprepade trauman trängs bort. Sexuella övergrepp är ofta upprepade och därför skulle de minnen som terapeuterna avslöjar hos sina patienter vara sanna. Men McNally visar att Terr har ytterst svagt stöd i data för sitt påstående (huvudsakligen rör det sig om några få personer som skulle ha varit utsatta för övergrepp i så tidig ålder att glömskan kunde bero på den vanliga barndomsamnesin).

Andra har åberopat resultat från forskning på djur, till exempel den berömda Yerkes-Dodsons lag från 1909. Deras tes baserades på ett samband mellan prestation och stress hos en grupp möss. Vid höga stressnivåer försämrades mössens inlärningsförmåga. Detta må förefalla rimligt och "lagen" har många gånger åberopats men det finns faktiskt skillnader mellan möss och människor och hos människor tycks minnet inte försämras av höga stressnivåer.

McNally tar också upp frågan om vad minnet egentligen är. Är det något som i likhet med ett videoband kan spelas upp bara man har rätt utrustning? Psykologer som forskat om minne har sedan länge visat att så inte är fallet. Minnet är en konstruktiv process, vad vi minns är beroende av många faktorer utöver vad vi faktiskt upplevt - och detta utan att vi är medvetna om det. Intressant forskning har gjorts om så kallade blixtminnen, alltså minnen av någon dramatisk händelse som vi varit med om eller fått kännedom om. (Vem tror sig inte veta var han eller hon befann sig när nyheten om mordet på Olof Palme först blev känd?) Forskningen visar att människor tror sig minnas mycket väl var de befann sig vid sådana tillfällen, hur de fick information om händelsen, hur de kände sig etcetera, men detta är till stor del illusioner. I undersökningar där man utfrågat personer både omedelbart efter händelsen och sedan igen efter en viss tidsintervall, har man funnit att många förvrängt sina minnen - men att de är helt övertygade om riktigheten hos den felaktiga versionen.

Felaktiga minnen kan framkallas i experiment, både hos barn och vuxna. Suggererande och ledande frågor kan få många (omkring 25 procent) att intala sig att de varit med något som faktiskt inte har hänt, något som påvisats av Elisabeth Loftus och andra. Ganska ofta förekommande - i USA - är att människor påstår sig ha blivit bortförda av rymdvarelser. McNallys grupp har undersökt sådana "rymdresenärer", under antagande att det hela bara är inbillning. Dessa visade sig i experiment vara speciellt lätta att suggerera till falska minnen.

En vanlig uppfattning är att hypnos kan användas för att ta fram bortträngda minnen. Hypnosforskare har länge varnat för den uppfattningen. Vad som kommer fram under hypnos är lika mycket, eller i ännu högre grad, en produkt av suggestion, jämfört med effekten av ledande frågor. Ledande frågor är mycket vanskliga, speciellt i rättsliga sammanhang och vid förhör med barn. En del psykologer har hävdat att den faran inte finns eftersom det enligt dem hursomhelst går att avgöra huruvida en utsaga bygger på ett falskt eller verkligt minne. Men forskning om utsageanalys av denna typ visar att det är en mycket ineffektiv metod som ofta kan leda fel.

Posttraumatisk stress (PTSD) är en symtombild som först uppmärksammades under Vietnamkriget. Många typer av trauma kan ge upphov till sådant som störande tankar OM traumat, mardrömmar med mera. Det kan handla om våldshändelser under krig, övergrepp eller grova integritetsbrott. I forskningen om PTSD finns emellertid inget stöd för att bortträngning skulle förekomma. Tvärtom är problemet att den drabbade inte kan släppa tankarna på traumat.

*

Svårigheterna att forska om dessa ting är stora. Det rör sig i allmänhet om händelser som har inträffat för länge sedan, utan vittnen eller fysiska bevis. Akademiska psykologer som Loftus och McNally har visat att det är troligt att falska minnen kan skapas och upplevas som verkliga. Vi kan helt enkelt inte skilja mellan falska minnen och sanna minnen.

Men finns det inte andra psykologiska tecken eller symtom på övergrepp? Detta trodde en del forskare på 80-talet och det publicerades långa listor med symptom. Dessa blev till slut så långa (en forskare ställde samman en lista på 900 symtom) att de förlorade effektivitet. Samtidigt visade empiriska studier att övergrepp inte leder till någon enskild och tydlig symtombild. Det finns alltid alternativa förklaringar till sådant som depression, ångest och relationsproblem. Bearbetning av framkallade minnen och konfrontation med påstådda förövare löser inte problemen utan tycks tvärtom förvärra dem. Många har blivit djupt olyckliga av den verksamhet med att skapa minnen av övergrepp som bedrivits, och det är troligt att många oskyldiga har fått avtjäna långa fängelsestraff, ty rättssystemet har inte haft kraft och kompetens att ifrågasätta teserna om bortträngning. Terapeuters och psykologers legitimation och erfarenhet har tagits som en garanti för att deras bedömningar är vetenskapligt grundade och pålitliga.

Förhoppningsvis kommer domare, åklagare och advokater att ta del av McNallys bok och därigenom få en dos av sund skepsis mot Freuds sentida lärjungar. Det är kanske möjligt att bortträngning förekommer i sällsynta fall. Kanske. Men vi vet att falska minnen kan ganska lätt framkallas med suggestionsmetoder av olika slag. Vi vet också att dessa minnen kan få alla de egenskaper som vi associerar med verkliga minnen (detaljer, emotioner etcetera) och vi vet att de ofta är subjektivt övertygande. Subjektiv övertygelse hos ett vittne eller en målsägande, uppbackad av en psykolog som arbetar med begreppet bortträngning i den psykoanalytiska traditionen, borde därför inte vara tillräckligt för att avgöra ett mål. Domstolarna ska ju bara döma om ingen tvekan föreligger i skuldfrågan.

*****