Rebeccas jul
- En ond sannsaga för vuxna
Av Ann-Louise Hansson


Ann-Louise Hansson er mor til Rebecca Hansson som er tvangsplassert.
Artikkelen er tidligere publisert i Samtidsmagasinet Salt nr 3, februar 2000 og på www.nkmr.org.. 

Jag är en ensamstående mor. Ni anar inte hur mycket fördomar socialvårdens tjänstemän har mot oss och våra barn. När jag var 29 år fick jag det finaste en människa kan få. Jag födde min dotter Rebecca. Det var sex år sedan. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv.

Jag hade tidigare arbetat som sjukvårdsbiträde. När nu mammaledigheten gick ut ville jag egentligen inte alls placera mitt barn på något daghem. Jag tycker inte att så små barn skall vara från sin mamma hela dagarna. Som ensamstående mamma ansökte jag då om socialbidrag för att kunna försörja mig och min dotter. Jag vet att många människor, framför allt sådana människor som själva har gott om pengar, har fördomar mot oss socialbidragstagare. Men tänk efter en stund. Skillnaden mellan en förmögen nolltaxerare och en socialbidragstagare är hårfin. Bägge utnyttjar den situationen att andra människor betalar skatt. Jag utnyttjade den situationen för att min dotter skulle få en bra barndom.

Men den dag Rebecca börjar skolan ville jag yrkesarbeta. Så nu när jag var hemmamamma genomförde jag en distansutbildning till undersköterska. När katastrofen i mitt och Rebeccas liv inträffade hade jag klarat av elva av tolv kurser med goda betyg. Jag och Rebecca försörjde oss alltså på socialbidrag. Och när man gör det så kommer man lätt i klorna på maktberusade socialsekreterare. Som anser sig ha rätt i att bestämma allt om mitt och mitt barns liv. Och som anser att alla småbarn skall tillbringa dygnets vakna timmar på dagis.

Jag hade själv mycket dåliga erfarenheter av socialsekreterares maktmissbruk och hänsynslösa behandling av barn. Jag växte upp hos mina morföräldrar. När jag föddes hade min mamma problem i sitt äktenskap. Så jag placerades hos mina morföräldrar. De var underbara människor och jag hade en mycket lycklig barndom hos dem. Min mor kom ofta på besök och jag fick alltså hela min barndom behålla kontakten med henne.

Men när jag var femton år kom den första katastrofen i mitt liv. Bägge mina morföräldrar avled med bara ett par månaders mellanrum. Från det jag var femton år till det jag blev arton år hann socialmyndigheten med att flytta mig mellan sex olika fosterhem, det ena mer förfärligt än det andra. Det var en fruktansvärt olycklig period i mitt liv.

Jag är en självständig person. Och sådana tycker varken fosterföräldrar eller socialsekreterare om. De vill helst ha att göra med sådana som de kan tvinga till total underkastelse. Så alltsedan denna socialvård, som påstår sig se till "barnets bästa", sände runt mig mellan olika förfärliga fosterhem, har jag hyst en välgrundad misstänksamhet mot socialvårdens tjänstemän. Så när jag och min dotter nu levde på socialbidrag blev det konflikter mellan mig och socialsekreterarna. Och jag sa vad jag tyckte om dem och det var inte precis vackra saker.

Med andra människor har jag inte haft problem att komma överens. Jag har många vänner och bekanta. Jag bor nära min mor och mina syskon och vi hade nästan daglig kontakt. Rebecca lekte dagligen med sina kusiner och med sin bästa kompis, som bodde i huset intill oss. Jag fick alltid beröm av släktingar och vänner och av barnavårdscentralens sköterskor för att min dotter var så ren och fin och välskött och välklädd. Och beröm för att jag och Rebecca hade en så fin relation till varandra. Vi bodde i en modern trerumslägenhet. Min dotter älskade leksaker och hennes rum var fullt av leksaker. I socialvårdens papper vändes detta till en anklagelse mot mig att Rebecca "fick allt hon pekade på".

Socialvården låg på för att tvinga in min dotter på "dagis". Till slut gav jag efter och placerade henne på ett daghem. När hon hade varit där några månader hade hon fått halsfluss fyra gånger. Daghemmen är ju förfärliga smittohärdar för små barn, som ännu inte hunnit få immunitet mot infektioner. Därtill hade Rebecca av de andra daghemsbarnen lärt sig en del beteenden, som jag inte tyckte om. Nu hade jag fått nog och bestämde mig definitivt för att vara hemmamamma tills min dotter börjat skolan. Jag tog min dotter från daghemmet.

Men jag hade gjort upp räkningen utan värden. Nu anklagade socialtanterna mig för att ha "brutit överenskommelsen". Och så blev det nya gräl mellan mig och socialsekreterarna. Och deras hämnd dröjde inte. När Rebecca var fyra år tvångsomhändertogs hon enligt Lag om vård av unga (LVU). Jag anklagades för att vara psykiskt sjuk och utgöra en fara för min dotter! Jag anklagades för att ha
"relationsstörningar".

Jag och Rebecca, tvångsplacerades på ett "behandlingshem" i Vimmerbytrakten. Jag undersöktes av två olika psykiatriker. Som bägge förklarade att jag inte var psykiskt sjuk! Min dotter undersöktes av en barnpsykiater. Som förklarade att hon var ett helt normalt barn! Man tycker att då borde LVU-vården av min dotter omedelbart ha avslutats och jag och min dotter fått lämna detta förfärliga behandlingshem.

Men icke! För nu hade hela denna vanvettskarusell med LVU och behandlingshem kommit igång och den gick inte att stoppa. Kring varje tvångsomhändertaget barn i Sverige samlas nämligen som flugor kring en sockerbit personer som skall tjäna pengar på barnet. Det är psykologer och terapeuter och assistenter och kontaktpersoner och stödpersoner och jag vet inte vad.

På det här behandlingshemmet utsattes jag för oändliga och meningslösa samtal med olika personer som hade sitt levebröd av dessa kvacksalvar-"behandlingar". Ni skattebetalare anar inte vilket fruktansvärt slöseri med skattemedel som dessa behandlingshem är. Dessa behandlingshem, oftast drivna i någon sorts aktiebolagsform av samvetslösa privatpersoner eller före detta socialvårdstjänstemän, växer upp som svampar ur jorden. På detta behandlingshem i Vimmerbytrakten betalades för mig och min dotter av allmänna medel (alltså av Era skattepengar, kära läsare) mellan 1500 och 2 000 kr per dag! Om man så betänker att där bodde nio mammor och sexton barn så kan Ni tänka Er hur miljonerna rullar. Till ingen nytta!

Jag frågade när jag kom till behandlingshemmet om jag kunde tillåtas slutföra min undersköterskeutbildning under tiden där. Svaret blev ett bestämt nej från socialvårdens sida. Med tillägget att om jag trotsade detta nej skulle Rebecca omedelbart tagas ifrån mig och placeras i fosterhem. Inför denna djävulska utpressningsmetod hade jag inget annat val än att avbryta den nästan slutförda utbildning, som skulle ha givit mig och min dotter vår försörjning.

Av de nio mammor som fanns på behandlingshemmet var det bara jag och en mamma till som inte hade missbruksproblem. Själv har jag aldrig varit ens i närheten av sprit eller knark eller kriminalitet. Och ingen har heller anklagat mig för något sådant. Jag tillhör en frikyrklig församling. För närvarande arbetar jag på heltid i denna. Jag sköter kaffeservering, städning, telefonpassning, med mera, i kyrkan och dess verksamhet.

De här missbrukande mammorna på behandlingshemmet hade som sitt huvudsakliga samtalsämne sitt drogberoende. Då och då nödgades Rebecca och jag bevittna hur
personalen kom hemsläpande med någon mamma, som de hade funnit redlöst berusad på någon restaurang i Vimmerby. Alla ansvarskännande föräldrar inpräntar i sina små och stora barn att de aldrig skall ha något med missbrukare att göra. Missbruk är ju som bekant tyvärr oerhört "smittsamt". Men jag och min dotter tvingades alltså att bo ihop med missbrukare!

När man sammanför nio mammor (varav flertalet missbrukare!) och sexton barn och tvingar dem att bo ihop så blir det naturligtvis kaos. Om ett barn springer från matbordet så springer alla barnen från matbordet! Hur kan det då bli någon ordning på barnens näringsintag? Ni som läser detta, hur länge tror Ni att Ni skulle ha stått ut med att bo på ett sådant ställe? Jag tror flertalet av Er skulle ha packat sina väskor och rest därifrån efter mindre än en vecka. Men det kunde jag inte göra. För socialvårdens bestämda och upprepade hot var att om jag avbröt "behandlingen" skulle Rebecca omedelbart tagas ifrån mig och placeras i ett fosterhem.

Så Rebecca och jag bodde under två år under dessa vidriga förhållanden på ett behandlingshem för missbrukare! När man tvingar nio mammor och sexton barn att bo ihop dygnet runt så börjar givetvis barnen slåss med varandra. Och varje mamma tar naturligtvis parti för sitt barn! Och då blir mammorna inbördes osams och det blir konflikter både mellan barnen och mellan mammorna. Och det var vad som skedde på det här behandlingshemmet. Och för dessa konflikter fick jag skulden. För jag var den enda som hade kraft att kritisera förhållandena på behandlingshemmet. De andra mammorna var ju missbrukare. Ni vet hur det är med missbrukare. De har tyvärr bara en sak i huvudet - sitt missbruk. Så tyvärr har de ofta tappat all initiativförmåga (såvida det inte rör sig om att skaffa droger). Och tappat all självrespekt. Och låter sig förödmjukas och hunsas hur som helst av socialsekreterare, terapeuter och psykologer.

Men jag har alltid varit en självständig person. Och jag vill inte att jag och min dotter skall förödmjukas. Eller att min dotter skall få stryk av större barn; barn som i den egendomliga miljön på behandlingshemmet blir frustrerade och aggressiva. Så när jag kritiserade förhållandena vändes det hela mot mig. Jag beskylldes för att vara orsak till konflikterna. Jag fick besked att varken personalen eller de andra mammorna ville ha mig kvar på behandlingshemmet. Jag fick besked om att jag och Rebecca skulle lämna behandlingshemmet och resa hem.

Det var en stor lättnad för mig. Äntligen skulle jag och min dotter få resa hem till vårt eget trivsamma hem i Värnamo. Rebecca skulle få återse sina kusiner och bästa kompisen. De hade väntat intensivt på henne. Och jag skulle äntligen å leva ett normalt liv med min dotter. Få återuppta min yrkesutbildning. Få återuppta det dagliga umgänget med släktingar och vänner.

Så det var med glädje jag packade våra väskor den 4 maj 1999 för att äntligen å flytta hem. När vi stod resklara med våra väskor bad personalen mig och Rebecca under någon förevändning att gå in i två olika rum. Där fick jag besked att Rebecca nu skulle föras till ett fosterhem med hemlig adress. Jag fick besked att det rådde ett absolut förbud för mig att taga kontakt med min dotter. Jag fick veta att jag omedelbart måste lämna behandlingshemmet.

Från det andra rummet hörde jag Rebeccas förtvivlade rop: "Mamma! Mamma! Hjälp mig! Hjälp mig. Du lämnar mig väl inte?" Jag hindrades att gå in i det rum där Rebecca var. Rebecca klamrade sig förtvivlad fast i dörrkarmen, hysteriskt skrikande på hjälp från sin mamma. Jag föstes in i en taxi, som körde från behandlingshemmet och min förtvivlade dotter.

Ja, "barnets bästa" tar sig märkliga former i välfärdslandet och socialstaten Sverige.

Förtvivlad kom jag hem till en tom lägenhet i Värnamo. Min dotters förtvivlade rop bakom den stängda dörren ringde i mina öron natt och dag. Rebecca hade ju sänts till ett hemligt fosterhem. Jag fick veta av socialvården att man sagt till Rebecca att hennes mamma var sjuk. Sjuk? Jag som har intyg från två specialistläkare i psykiatri att jag inte är sjuk! Men om nu Rebecca fått den informationen och jag inte ens ringde henne (jag visste ju inte ens var hon fanns) kanske hon trodde att hennes mor var döende eller död.

Min förtvivlan ökade alltmer.

På olika vägar lyckades det mig emellertid att spåra det här hemliga fosterhemmet. Jag tog reda på att det var en familj som bodde på landet och hade tre egna barn, en pojke på 12 år och en flicka och en pojke i tonåren. När det gått två månader utan ett livstecken från min dotter kunde jag inte hålla mig längre. Trots kontaktförbudet reste jag oanmäld till fosterhemmet. Det var en varm julidag. När jag kom fram och Rebecca fick se mig på gårdsplanen blev hon överlycklig. Hon rusade fram till mig och kastade sig upp i min famn och kramade mig och ropade överlycklig "mamma, mamma",

När Rebecca flög upp i min famn kände jag hur hon hade gått ner i vikt. Jaghade alltid varit så noga med min dotters hälsa. Noga med kontroller på barnavårdscentralen. Noga med att hon fick bra mat. Hon hade alltid ökat i vikt som hon skulle. Och jag hade alltid fått beröm för henne på barnavårdscentralen för att hon var så frisk och välskött. Jag blev förskräckt när jag nu såg henne. Min dotter hade bara ett linne på sig. Jag såg hur hon hade magrat. Hon såg alldeles insjunken ut i kroppen. Rebecca hade utslag i ansiktet och jag kände att hon var varm och hade feber.

Jag vände mig till kvinnan i familjen. Hon stod intill mig och Rebecca när Rebecca flög upp i min famn och kramade mig. Jag sade något om att Rebecca hade feber. Det bekräftades av kvinnan utan några ytterligare kommentarer. Kvinnan mumlade något om att Rebecca "skulle hjälpa till med höet." Nu såg jag att Rebecca hade fullt med blåmärken på både armar och ben. Att ett barn får blåmärken på benen om sommaren är ju inte så konstigt. Barn ramlar ju ofta under lek och slår sig. Men Rebecca hade blåmärken på konstiga ställen, exempelvis på armarna. Så jag sa; "Men Rebecca, har Du ramlat och slagit Dig så?" "Nej", sa Rebecca," det är pojkarna som nyper mig och slår mig." Kvinnan, pojkarnas mor, protesterade inte på något sätt mot Rebeccas beskrivning av blåmärkenas uppkomst.

Så småningom kom för övrigt både pojkarna och den femtonåriga flickan ut på gårdsplanen. Ingen av dem gjorde någon ansats till att komma fram och hälsa på mig. Märklig form av barnuppfostran, tänkte jag, som alltid varit så noga med att lära Rebecca att hälsa artigt på människor som kom på besök i vårt hem. Ingen bad oss stiga in i huset. Så Rebecca och jag stod på gårdsplanen och pratade med varandra och kramade varandra. Intill stod kvinnan.

Efter en stund kom en schäferhund fram mot oss. Rebecca blev påtagligt rädd och sökte skydd genom att återigen flyga upp i min famn. Jag sade: "Så bra, Rebecca, att det finns en hund här. Du tycker ju så mycket om hundar." Rebecca sa "Inte den här hunden för han biter mig så mycket". Jag frågade Rebecca var hunden bet henne och hon svarade "överallt". Jag såg nu att utöver de många blåmärkena hade Rebecca revor och sårskorpor litet varstans. Kvinnan, som hörde samtalet, protesterade inte på något sätt mot Rebeccas påståenden om hundbett.

Nu tänkte jag på en av huvudanklagelserna mot mig när socialmyndighet och domstolar beslutade tvångsomhänderta min dotter enligt LVU. Nämligen följande: Jag har, liksom Rebecca, alltid tyckt mycket om djur. Innan Rebecca föddes hade jag både katter och kanariefåglar i min lägenhet. Nu är det ju inte så alldeles lätt att få katter rumsrena. Alldeles särskilt svårt är detta när man har flera katter i lägenheten. Så det hände att katterna kissade på golvet. När jag
flyttade från den lägenheten anklagade hyresvärden mig för att ha förstört golvet. Och krävde mig på pengar för att lägga nytt golv.

Den här historien, som alltså hände för cirka sju år sedan innan Rebecca ens var född, har socialmyndigheten gjort stort nummer av. Och domstolarna har tydligen svalt historien med hull och hår som ett bevis för att jag skulle vara oduglig som mor! Säg inte annat än att Sverige är fantastiskt! För "barnets bästa" tar man ett barn från modern för att moderns katter kissat på golvet för sju år sedan. Och placerar barnet hos en familj vars hund biter barnet så mycket att det har sår över hela kroppen. Och vars barn slår och nyper barnet så att det får blåmärken! Det är till sådan verksamhet Era skattepengar går, kära skattebetalare. Ni bidrar med Era skattepengar (få människor är så överbetalda som fosterföräldrar) till att tillgodose "barns bästa"!

Efter en stund på gårdsplanen sa kvinnan till mig att jag måste ge mig iväg därifrån. Familjen skulle köra in hö. Och för övrigt var det kontaktförbud. Jag var inte tillåten att besöka Rebecca. Hon sade att socialmyndigheten hade sagt att de skulle ringa polisen om jag kom. Hon sa att om jag gav mig iväg med detsamma så skulle de inte ringa polisen denna gången. Så jag måste ge mig iväg. Rebecca ville inte släppa mig. Det sista jag såg av henne var hur hon kämpade för att hålla tårarna borta.

Min lilla fina älskade dotter! Du hade det så bra hemma hos Din mamma! Och nu är Du mager och febrig och blåslagen. Och jag har fått veta av socialmyndigheten att i fosterhemmet har Du kissat i sängen och drömmer mardrömmar. Du som var blöjfri i tvåårsåldern och sedan dess aldrig kissat i sängen hemma. Och som alltid sov så gott om nätterna hemma hos Din egen mamma.

För ett par veckor sedan kom det ett telefonsamtal på min mobiltelefon. Nu efteråt har jag förstått att det nog var en vanlig felringning. Men den som ringde - och som talade ganska otydligt - sade ett namn som jag tyckte liknade fosterföräldrarnas efternamn. Så när jag lagt på luren tänkte jag att det kanske var fosterföräldrarna som ringt. Kanske det hänt Rebecca något? Kanske hade hon råkat ut för någon olycka och de ville ha tag på mig?

Så jag trotsade kontaktförbudet och ringde fosterhemmet. Det var vid sjutiden på kvällen. En pojke svarade. Jag sade inte vem jag var. Jag frågade bara om - och så sa jag fosterföräldrarnas förnamn - var hemma. Nej, sa pojken, de är på arbetet och har inte kommit hem ännu. I bakgrunden hörde jag Rebeccas röst. Jag sa att jag ringer senare och lade på.

Jag ringde två gånger till den kvällen. Sista gången så sent som strax efter klockan nio. Samma svar varje gång. Nej, det är bara barnen hemma. Föräldrarna var kvar på jobbet. Även vid niotiden hörde jag Rebeccas röst i bakgrunden.

Jag har tagit reda på att fosterfadern är chaufför och fostermodern arbetar på ett varuhus. Så till jul måste man väl sannolikt arbeta övertid på varuhuset, med OB-tillägg och sådant. Det ger ju bra med pengar. Att man samtidigt tar emot en saftig summa pengar varje månad för att ha vård och tillsyn av ett sexårigt fosterbarn, som man lämnar utan tillsyn, får man väl leva med.

Vem ser till att min lilla Rebecca får kvällsmat? Vem ser till att hon borstar tänderna innan hon lägger sig? Det som jag alltid var så noga med. Vem läser godnattsaga för henne? Är det hennes två plågoandar, fosterföräldrarnas egna pojkar? Som nyper och slår henne så att hon får blåmärken.

Stackars min lilla Rebecca! Inte konstigt att Du är så olycklig och otrygg att Du kissar i sängen!

Kontaktförbudet kvarstod trots mina överklaganden i många månader - en evighet för en sexåring. Jag insåg då att jag borde byta juridiskt ombud. Jag engagerade nu en jurist som är specialiserad på att företräda föräldrar som berövats sina barn genom LVU. Den juristen har vid flera tillfällen lyckats få svenska staten dömd för kränkningar av mänskliga rättigheter vid Europadomstolen i Strasbourg just för att Sverige hindrat kontakten mellan tvångsomhändertagna barn och deras föräldrar.

Nu inledde min nya jurist "hem-till-jul offensiven" för att få hem Rebecca. Min nya jurist lyckades snabbt få upp målet till muntlig förhandling i länsrätten i Jönköping. Vi krävde omedelbart upphörande av LVU-vården och i vart fall ett omedelbart hävande av det grymma kontaktförbudet. Och vi krävde i vart fall att Rebecca skulle få fira jul hemma.

Den 10 december 1999 kom domen. Och dråpslaget mot Rebecca och mig. Nej på alla punkter.

Hur kan en domstol helt förbise att Rebecca vanvårdas och misshandlas i fosterhemmet? Hur kan en domstol svälja - som bevis för att det skulle vara nödvändigt att beröva Rebecca hennes mor - sådana dumheter som socialmyndighetens påståenden om kissande katter som skulle vara bevis för att jag skulle vara olämplig som mor? Hur kan en domstol svälja en frustrerad och i medicinska frågor outbildad socialsekreterares diagnos på psykisk sjukdom hos mig? Jag som har två psykiaterintyg på att jag inte är psykiskt sjuk.

Min kära lilla Rebecca! Din mammas hjärta blöder när hon tänker på att Du min lilla flicka inte tillåtes att fira jul hos Din mor och Dina nära och kära.

Tack för att Ni läst detta! Mitt råd till Er barnfamiljer: Sätt aldrig Er fot innanför dörrarna på en socialbyrå! Ni vet aldrig var det slutar.

 

*************

 

Vi vill gärna tro att vi lever i en rättsstat. Det gör vi inte. Det är förvisso en minoritet som råkar ut för rättsövergrepp, men den är större än man tror. Och majoriteten, som sömngångaraktigt framlever i tron på att det går att hävda sig mot godtycklighet och illvilja från myndigheterna, kan ofta inte ta till sig sanningen, vill inte veta.

Det handlar här om tvångsomhändertagande av barn. Inte av sargade barn till föräldrar som är psykiskt sjuka, eller alkohol- eller narkotikamissbrukare, utan tvångsomhändertagande av "normala" barn till "normala" föräldrar.

Denna vidriga praxis har blivit ett näringsfång för kvasivetenskapliga psykologer och oseriösa, penningslukande behandlingshem och fosterföräldrar. Låter det överdrivet? Det är det inte. Den genomgående reaktionen från dem som bekantat sig med denna verklighet är bestörtning över hur djävligt det går till.

Salt kommer att lyfta på den här stenen. Vi kommer att granska de ekonomiska motiven bakom hanteringen, socialassistenters maktfullkomlighet och kopplingarna till ett feministiskt etablissemang och dess djupa agg mot normala familjerelationer.

Vi inleder med att publicera en text av en medborgare och mor vars enda barn tagits ifrån henne. Kommentarer till hennes berättelse skulle vara överflödiga. Vi kommer att följa upp fallet Rebecca i nästkommande nummer av Salt, som ägnas temat rättsmedvetande och rättssäkerhet.