|
Palme-saken:
Identifikasjonen av Identifikasjonen av Olof Palmes
drapsmann I Det er forøvrig mer enn 90 forskjellige personer som har tilstått at det er de som har drept Palme. Jf forøvrig min ”Tilstår og tilstår, fru Blom”, nedenfor som del III. Christer Petterson ble dømt i Tingsrätten men frifunnet i Hovrätten. En av de sakkyndige var vitnespsykologen Astrid Holgerson, som gjennomførte en analyse av øyenvitnet Lisbet Palmes identifikasjon av Olof Palmes drapsmann. Holgersons sakkyndige analyse er senere publisert av Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet (Stockholms Universitet), som Astrid Holgerson frem til hun gikk av med pensjon hadde ledet. Analysen, inklusive de publiserte forord og appendix, samt en kommentar skrevet av Astrid Holgerson i forbindelse med utgivelsen, er gjengitt nedenfor med forfatterens velvillige tillatelse. Grunnet tekniske begrensninger har undertegnede selv skrevet hele teksten inn på nytt istedenfor å forsøke scanning e.l. At der forekommer skrivefeil må av den grunn ansees som sannsynlig, særlig fordi jeg er lite kyndig i svensk. Skrivefeil er derfor mine og ikke forfatterens. For tydelighetens skyld har jeg tilføyet i parentes at kommentarene er Astrid Holgersons analyse. Den punktvise inndelingen følger originalen. Også av tekniske årsaker har en del understrekninger og kursiveringer måttet sløyfes. 28. oktober 2001
av Astrid Holgerson I vår vittnespsykologiska rapportserie vid institutionen har vi nu givit ut min utredning rörande Lisbet Palmes utpekande av Christer Pettersson. Detta skall förhoppningsvis bidra till att korrigera felaktiga uppgifter och spekulationer om vad den vittnespsykologiska utredningen innehåller. Det handlar inte om ett godtyckligt psykologiserande eller om fru Palmes trovärdighet. Det handlar om en systematisk kronologisk analys av de faktiskt föreliggande skriftliga polisprotokollen från förhören med fru Palme, vilka ingick i förundersökningen mot Christer Pettersson. Analysen visar mot bakgrund av redovisad vetenskaplig och erfarenhetsmässig kunskap (internationell forskning + Devlin-rapporten) att Lisbet Palmes utpekande av Christer Pettersson inte kan bedömas som tillförlitligt. Den vittnespsykologiska analysen av de ursprungligen faktiskt noterade uppgifterna från Lisbet Palme är lika giltig i dag som då den genomfördes för 9 år sedan. Den utgör den oundvikliga utgångspunkten för bedömning av Lisbet Palmes senare tillkommande vittnesmål. Minnesforskaren S-Å Christiansons påstående att det finns ny forskning om traumatiska minnen som skulle kunna motsäga resultatet av den vittnespsykologiska analysen är inte korrekt. Däremot finns det i dag inom psykologin mycken vetenskapligt belagd kunskap om att – och på vilka sätt – felaktiga vittnesmål och även ’falska minnen’ kan uppstå. Vi vet att vi i ”traumatiska” situationer är sämre iakttagare av perifera detaljer (exempelvis utseende). Spekulationerna om att tillförlitliga (”genuina”) minnen av sådana detaljer skulle kunna ”plockas fram” en tid efter den ”traumatiska” händelsen har inte bekräftats i någon vetenskapligt tillförlitlig studie. Dessutom är det givetvis orimligt att spekulera i att Lisbet Palme så smånigom kan ha fått fram en ”genuin” minnesbild av detaljer i ETT ANSIKTE HON EJ HAFT MØJLIGHET ATT SE (”snett bakifrån såg hon hur en man sprang in på Tunnelgatan”). En intressant iakttagelse som nu kan göras i publicerat ursprungligt utredningsmaterial (Wigren, Tidens förlag, 1993) – vilket ej ingick i förundersökningen mot Christer Pettersson – är att mycket i fru Palmes vittnesmål kan stämma in på den s k 33-åringen. Detsamma gäller för åtskilligt av innehållet i åklagarens resningsansökan. Vittnespsykologiskt kan betydelsen av detta inte bedömas utan att en systematisk kronologisk analys av materialet företas. 1998-03-14 ----------------------- Huvudvittnets identifiering av Christer Pettersson i Palme-målet – en vittnespsykologisk analys Stockholm 1998: Forskningsrapport från Vittnespsykologiska forskningslaboratoriet, Pedagogiska Institutionen, Stockholms Universitet. ISSN 1104-8948. Rapport nr 3. * * Förord När en psykologisk undersökning får den här betydelsen är det naturligt att människor frågar sig vad det egentligen är för fantastiska metoder som står till vittnespsykologens förfogande. Det är då angeläget att klarlägga att det i första hand för sig om en noggrann analys av det material som kan ge vägledning om en aktuell utsagas tillförlitlighet i enlighet med gängse vetenskapligt tänkande. Det som komplicerar förståelsen av utredningsmetoden är att det finns två vetenskapliga traditioner för hur psykologisk kunskap ska användas i rättsliga sammanhang. I Palme-målet illustrerades de av Astrid Holgersons och den andre sakkunniges, psykologiprofessorn Lars Göran Nilsson, utlåtanden. En kort inledande beskrivning av huvuddragen i dessa traditioner kan här vara klargörande. Astrid Holgersons arbete anknyter till en vittnespsykologisk tradition vars grund lades av professor Arne Trankell och professor Udo Undeutsch under 1950-talet. Psykologsakkunniga hade emellertid varit verksamme inom rättsväsendet under hela 1900-talet. Deras bidrag bestod främst i att för rätten redovisa aktuella resultat från den experimentella psykologiska forskningen om hur människors perception, minne, suggestibilitet etc. fungerar rent generellt. Tillämpningen av denna sakkunnigtradition skapade två stora problem och det var i grund och botten dessa problem som Trankell och Undeutsch försökte lösa i de utredningsmetodfer de utvecklade. Det första problemet sammanhänger med att experimentell psykologisk forskning alltid syftar till att klarlägga GENERELLA mönster i människors sätt att fungera. Sådana mönster kommer man i den experimentella psykologin åt genom att studera och uttala sig om vad som gäller för grupper av människor som har en viss bakgrund, befinner sig i en viss speciell situation etc. Med någon säkerhet kan dessa forskningsresultat emellertid aldrig tillämpas i ett enskilt fall, eftersom säkerheten undersökts och fastställts just på gruppnivå. Lite förenklat kan man säga att man kan uttala sig om hur människor som har en viss bakgrund och som befinner sig i en viss situation brukar fungera men att det aldrig kan uteslutas att en enskild individ i denna grupp kan utgöra ett undantag och således ha fungerat på ett unikt sätt vid ett unikt tilfälle. I en rättslig utredning är det naturligtvis av avgörande betydelse att kunna fastställa om exempelvis en misstänkt person fungerar som människor i hans eller hennes situation brukar göra eller utgör just ett sådant undantag. Det andra problemet, som delvis beror av det första, har manifesterats i att psykologsakkunnigas medverkan i rättsliga utredningar tenderat att göra det mycket svårt för enskilda personer att vinna tilltro till sina uppgifter mot bakgrund av all den generella kunskap som finns om att människors iakttagelser eller minnesbilder kan vara påverkade av felkällor. Under 1920-talet, när psykologer som medverkade i domstolar arbetade på detta sätt, steg exempelvis andelen frikännanden i sexualbrott i Tyskland mycket kraftigt. I syfte att kunna undersöka tillförlitligheten i en enskild utsaga i ett unikt sammanhang utvecklade Arne Trankell och professor Udo Undeutsch en helt ny typ av fallstudieinriktade undersökningsmetoder. Det är med utgångspunkt ifrån dessa arbetsmetoder som Astrid Holgerson undersökt Lisbet Palmes vittnesmål. Det gemensamma för Trankells och Undeutschs utredningsmetoder (som också skiljer sig från varandra i några avseenden) är att man samlar in och noggrant analyserar all tillgänglig information om de unika omständigheterna för hur en viss utsaga tillkommit i ett enskilt fall. Det betyder inte alls att man bortser från generell psykologisk kunskap om till exempel utvecklingsnivåer, psykopatologi, suggestibilitet, minnesförändringar etc. Vad denna forskning säger om hur människor brukar fungera vägs in i analysen av det enskilda fallet men här kompletteras dessa generella kunskaperna också med den vägledning som de dokumenterade unika omständigheterna ger. Säkerheten i slutsatserna styrks genom att man lägger fram sin analys och argumentering för granskning av dem som ska använda utredningen. På samme sätt som i de flesta andra typer av fallstudier motiveras resultaten således direkt i de unika uppgifter som kommit fram i det aktuella fallet. Någon absolut säker kunskap om hur en viss utsaga verkligen har tillkommit leder vittnespsykologens utredning således inte fram till. Vad vittnespsykologen uttalar sig om är enbart vilka slutsatser man har rätt att dra av det material som gått att få fram och härmed granska ingående. Man bör också komma ihåg att Astrid Holgersons här publicerade arbete inte utgjorde någon fullständig vittnespsykologisk utredning av hela materialet i utredningen av misstankarna mot Christer Pettersson. Hennas yttrande inskränkte sig enbart till det material som förelåg om Lisbet Palmes identifiering av Christer Pettersson. I ett omdiskuterat fall som Palme-målet kan naturligtvis massmedia influera de vittnesuppgifter som framkommer under utredningens gång. Innebörden av detta i identifieringen av Christer Pettersson diskuterades av Astrid Holgerson med utgångspunkt i generell kunskap och de unika omständigheter som var kända vid hovrättsbehandlingen. Intressant nog bekräftades hennes slutsatser senare vid en experimentell prövning som genomfördes av S-Å Christianson, av vilket inflytande de uppgifter som florerat i massmedia kunne ha på identifieringen av Christer Pettersson i den identifikationsparad han ingick i när han identifierades av Lisbet Palme. Dessa, och en del andra intressanta omständigheter som framkommit efter det att Astrid Holgersons utlåtande skrevs, har kort sammanfattats i tre APPENDIX som följer efter det ursprungliga yttrandet. Anders Gustavsson * *
B 847/88 STOCKHOLMS TINGSRÄTT (dom DB
334)
- ingivet som sakkunnigutlåtande i rättegången i Svea Hovrätt. I hovrättsförhandlingarna lästes hela utlåtandet upp i samband med det muntlige sakkunnigförhöret den 4 okt. 1989, och mitt exemplar av den i utlåtandet åberopade Devlin-rapporten lånades in av domstolen. Astrid Holgerson * *
På försvarets uppdrag har jag åtagit mig DELS at kortfattat redogöra för de psykologiska felkällor som förekommer i samband med identifieringsförfaranden, og DELS att företa en begränsad vittnespsykologisk granskning och analys av uppkomstbetingelserna för och tillförlitligheten av Lisbet Palmes utpekande av den tilltalade Christer Pettersson som den person hon sett vid mordtilfället. Det är viktigst att fastslå att ”trovärdighet” inte är någon personlig egenskap, som kan objektivt fastställas och som är konstant. Den varierar för varje person med omständigheterna. En generellt trovärdig och hederlig person kan avge ett felaktigt vittnesmål DÄRFÖR ATT HAN MISSTAGIT SIG och faktiskt tror att det förhåller sig som han säger. Men en hederlig och trovärdig person kan också hamna i den situationen ATT EN LÖGN ÄR MINDRE MORALISKT GENERANDE ÄN AVSLÖJANDET AV SANNINGEN. Det är således inte personens ”trovärdighet” utan utsagornas tillförlitlighet, som är av avgörande betydelse vid värdering av muntlig bevisning. Ett utsagematerial måste prövas systematiskt mot olika hypoteser. Ofta kan det vara fråga om många olika tolkningsmöjligheter, ibland kanske bara två – har en misstänkt person varit involverad i ett visst händelseförlopp eller inte? En FULLSTÄNDIG vittnespsykologisk utredning syftar till att söka klarlägga hur den verklighet faktiskt sett ut, som ligger bakom människors olika och ofta helt oförenliga utsagor (Trankell, 1972, Holgerson, 1988). Psykologiska faktorer av olika slag har en grundläggande betydelse för hur vi uppfattar, tolkar och återger det som vi ser och/eller deltar i. Psykologisk argumentering förekommer också regelmässigt i våra domstolar, både i pläderingar och domskäl – men hur väl underbyggd är den? En rättslig utredning inneholder mycket av psykologisk påverkan och inlärning, vilket lätt förbises och oftast ej går att kontrollera i en huvudförhandling. De utsagor, som avges i en huvudförhandling i ett omskrivet mål som det rubricerade, har mycket litet med omedelbarhet och spontanitet att göra. Utsagorna är ofta en produkt av en lång påverkans- och inlärningsprocess, och deras innebörd och betydelse kan endast bedömas mot bakgrund av deras uppkomsthistoria. Den vittnespsykologiska utredningen, som bl a innefattar en systematisk utsageanalys, kan ge domstolen ökad kunskap om egenskaperna hos det utsagematerial, som utgör grunden för ställningstagandet i sakfrågan. Om vittnespsykologisk/utsagepsykologisk kunskap hade tillämpats i inledningsskedet av mordutredningen, och betydelsen av bandning av de ursprungliga förhören med dem som befann sig på och omkring mordplatsen vid mordtilfället hade stått klart för de utredningsansvariga, hade man sluppit dagens spekulationer om vad som verkligen iakttagits, sagts och menats. Realistiska förutsättningar att göra en systematisk prövning av varje enskilt vittnesmål och vittnesmålens förhållande till varandra föreligger inte längre. Ögonvittnens utpekande av fel person En omfattande forskning inom identifieringsområdet har under det senaste decenniet bedrivits i England, USA och Canada. Upprinnelsen till detta är en rapport från en utredning som beordrats av den engelska civildepartementet (Devlin-rapporten, 1976) med anledning av några uppmärksammade rättsfall, där felaktigt fällande domar avkunnats till följd av felaktig identifiering. Man uttalar sammanfattningsvis som sin uppfattning (sid 149-50), att åtal, som bygger enbart på ögonvittnesidentifiering bör avvisas: ”då enligt vår mening det endast i
undantagsfall föreligger identifieringsbevisning som i sig själv är
tillräckligt tillförlitlig för att kunna utesluta rimligt tvivel om skuld.
Vi rekommenderar att det i lag föreskrivs (”by statute”) att domaren skall
instruera juryn Som exceptionella förhållanden nämns exempelvis fall, där vittnet kan anses väl känna igen den utpekade och iakttagelsen gjorts under goda förhållanden, och fall där den utpekade erkänner att han varit på platsen. Ögonvittnens utpekande av fel person anses vara den vanligaste orsaken till ”felaktigt fällande domar” och ”möjligen felaktigt fällande domar” (Brooks, 1983, sid 7 ff). Felkällor Man kan indela minnesprocessen hos
ögonvittnen i tre faser (Loftus, 1979): Vad först gäller den ursprungliga iakttagelsen (perceptionen) vet vi att människan inte kan registrera alla detaljer, som en situation innehåller. Man kan säga att man får en ”föreställning” om vad man ser, vilken sedan fylls i med egna tolkningar (Altavilla, 1954). Ju vagare en sådan föreställning är, desto större är risken för påverkan och felaktigt ifyllande av minnesbilden. Då det gäller tillförlitligheten av ett utpekande av en person är förutsättningarna för den ursprungliga iakttagelsen av grundläggande betydelse. Om det är mörkt på platsen gör vi sämre iakttagelser. Om vi ser en för oss okänd person under bara några sekunder, blir vår föreställningsbild av honom mycket osäker. Iakttagelsens osäkerhet ökar också med det fysiska avståndet mellan iakttageren och den iakttagne. Upprördhet, rädsla, hot är också faktorer som försämrar vår iakttagelseförmåga och påverkar vår tolkning av vad vi ser. Om vi tror oss se en mördare tolkar vi lätt in ett hotfullt ansiktsuttryck även om vi inte haft fysisk möjlighet att iaktta detta. Under den period som förflyter mellan
iakttagelsen och det slutliga vittnesmålet kan man säga att vår minnesbild
både förbleknar och byggs på. Tiden i sig har betydelse. I
identifieringsexperiment har man funnit att upp til 3-4 månader efter
iakttagelsen fick man ett någonlunda stabilt antal korrekta utpekanden,
medan man efter 11 månader fick en signifikant nedgång i antalet korrekta
utpekanden (fotnote 1). I själva identifieringssituationen finns också ofta en svårkontrollerad påverkan. De s k figuranterna (de oskyldiga, ej misstänkta deltagarna i en levande parad) liknar kanske inte den misstänkte eller stämmer inte med det angivna signalementet tillräckligt för att vara tänkbara alternativ vid utpekandet. Figuranterna kan – genom att veta att de bara deltar i ett ’skådespel’ – tänkas uppträda på ett annorlunda sätt än den misstänkte. Den misstänkte skiljer sig således från den övriga gruppen, och därmed ökar sannolikheten för att han skall utpekas. En för rättssäkerheten ödesdiger missuppfattning är att ett vittnes säkerhet vid ett slutligt utpekande skulle öka tillförlitligheten av identifieringen. Den egna övertygelsen om att ha rätt har inget samband med riktigheten i identifieringen. Ärliga men ändå felaktiga identifieringar är vanligt förekommande. Man fyller i detaljer efter en ganska osäker första uppfattning av den person som man iakttagit. Frågor från förhörsledaren om speciella karakteristika (ögon, näsa, mun, hår, mustasch etc) gör att vittnet kompletterar sin ursprungliga minnesbild, och säkerheten växer. Genom upprepade förhör och beskrivningar befästes bilden allt mer. Om förhörsledaren redan har en misstänkt person, är risken stor för förhörspåverkan (oftast omedveten) i riktning mot en beskrivning som stämmer med den misstänkte. Om dessa förhör inte bandats, blir det omöjligt att kontrollera om sådan påverkan förekommit. Detta är en mycket fragmentarisk presentation av en del av de felkällor, som är förknippade med identifieringsförfaranden. För den som vill fördjupa sin kunskap hänvisar jag till nedanstående referenser. *****
Palme-saken: Identifikasjonen av Identifikasjonen av Olof Palmes drapsmann II - Lisbet Palmes identifisering, Astrid Holgersons kommentarer, appendikser
På grund av de exceptionella utredningsförfaranden, som tillämpats i den s k Palme-utredningen, där exempelvis väsentlig information inte dokumenterats, blir vittnespsykologisk kunskap om identifieringsproblematik av stor betydelse för bevisvärderingen. Många a de felkällor, som man inom vittnespsykologisk forskning har klarlagt och som man inom anglo-sachsiskt rättsväsende (Devlin-rapporten m fl) varnar för, har man i denna utredning ej lyckats undvika. Det är skälet till att jag, trots att förutsättningar för en fullständig vittnespsykologisk utredning inte föreligger, åtagit mig att göra en begränsad vittnespsykologisk granskning av Lisbet Palmes identifiering av 42-åringen. Det material jag haft möjlighet att ta del av är det officiella förundersökningsprotokollet, där jag framförallt studerat de protokoll, som redovisar förhören med Lisbet Palme i de delar som handlar om identifiering av en person vid mordtilfället. Jag har dessutom haft tillgång till utskriften av det stenografiskt nedtecknade förhöret med Lisbet Palme samt den videofilm, som använts vid ’konfrontationen’ med Lisbet Palme. Jag har också kort träffat den tilltalade den 3 juli vid en paus i huvudförhandlingen. |
|
Lisbet
Palmes identifiering |
|
|
Autentiskt
förundersöknings-material: Signalement: stor, kraftig, mörkhårig iklädd midje- eller 3/3-lång blå eller mörkblå täckjacka. |
Kommentar
(Astrid Holgersons): |
|
Autentiskt
förundersöknings-material: Snett bakifrån såg hon hur en man sprang in på Tunnelgatan. Han stannade en bit in och vände sig om varefter han fortsatte |
Kommentar
(Astrid Holgersons): |
|
Autentiskt
förundersöknings-material: |
Kommentar
(Astrid Holgersons): |
|
Autentiskt
förundersöknings-material: Mannen som sprang in på Tunnelgatan hade ett något rundare, fylligare ansikte än det på fotot. Dragen i övrigt, mun och näsa, uppfattade hon som raka. |
Kommentar
(Astrid Holgersons): |
|
Autentiskt
förundersöknings-material: Gärningsmannen har stirrande blick, – ljus blick – kindknotorna är liksom bulliga – vit överläpp – kort hals – uppdragna axlar – ett kompakt utseende. |
Kommentar
(Astrid Holgersons): Mannen har blivit ”gärningsman”. ”Ljus blick” – ”vit överläpp” för knappast tankarna till 42-åringen. |
|
Autentiskt
förundersöknings-material: Då hon tittade upp från maken, som fallit ihop på trottoaren, såg hon en man med stirrande blick titta på dem – på ca 10-15 meters avstånd – i 40-årsåldern och omkring 180 cm lång – en intensivt stirrande blick – smala tunna läppar och ljus platt överläpp – rak panna med raka ögonbryn, ett rektangulärt och stelt stirrande ansikte – kraftigt något framskjutet hakparti – markerade kindsidor -.-.- Mannen var bred över axlarna – inget ”stort” intryck – dra upp axlarna – kort halsparti – ett ”spänstigt” vältränat intryck. |
Kommentar
(Astrid Holgersons):
|
|
Autentiskt
förundersöknings-material: Efter att Lisbet Palme sett de inledande bilderna, där samtliga deltagare i konfrontationen står uppställda, säger hon det ser man vem som är alkoholist. Det är nummer åtta – men det är inte bara det – ja det är åttan han stämmer på min beskrivning – ansiktsform, ögon och hans ruskiga utseende. 9 och 11 också drag som passar hennes beskrivning – inte som nummer 8 – de har inte heller nr 8:s ruskiga utseende. |
Kommentar
(Astrid Holgersons): Stämmer på min beskrivning – inte minnesbild? Ansiktsform – runt eller rektangulärt? Utsagan byggs ytterligare ut: nr 8:s ”ruskiga utseende”.
|
|
Autentiskt
förundersöknings-material: |
Kommentar
(Astrid Holgersons): |
|
Autentiskt
förundersöknings-material: |
Kommentar
(Astrid Holgersons): |
|
Autentiskt
förundersöknings-material: Därefter iakttog hon mannen på ett avstånd av 5-7 meter. Hon befann sig ansikte mot ansikte med mannen.
|
Kommentar
(Astrid Holgersons): Återigen – avsaknad av bandad dokumentation gör båda konfrontationerna värdelösa och samtidigt rättsfarliga. |
|
Autentiskt
förundersöknings-material: |
Kommentar
(Astrid Holgersons): |
|
Ovanstående sammanställning visar på ett tydligt sätt hur Lisbet Palmes ursprungligen helt innehållslösa bild av ansiktet på en man, som vänder sig om inne på Tunnelgatan, fylls ut med detaljer från fantombilden, från förhörspåverkan (vilken ej går att kontrollera på grund av bristande dokumentation) och slutligen från en upprepad inpräntande förevisning av mannen på en konfrontationsvideo. Efter detta förlopp kan man givetvis inte förvänta sig något annat än ett definitivt utpekande av mannen i huvudförhandlingen och även att detta kommer att ske med säkerhet. Väsentligt i detta fall är emellertid, att Lisbet Palme inte har någon ursprunglig bild av mannens ansikte – ej heller någon stirrande blick. Framväxten av den slutligen orealistiskt detaljerade beskrivningen av mannens ansikte (i huvudförhandlingen: ”det fanns nästan en vikning under den ljusa utan under näsan”) måste tillskrivas den ovan redovisade påverkans- ogh inlärningsprocessen. Säkerhet (=övertygelse om att ha rätt) kan som jag tidigare nämnt växa fram allteftersom en minnesbild befästas. En överdriven säkerhet kan ofta vara tecken på en underliggande osäkerhet. Man behöver övertyga även sig själv om att man har rätt. Det finns tecken på en sådan överdriven säkerhet i Lisbet Palmes vittnesmål, exempelvis då hon upprepade gånger åberopar sin yrkeskunskap som stöd för att hon kunnat göra korrekta objektiva iakttagelser. Ur förhör vid huvudförhandling (sid 9): ”Jag kanske i detta sammanhang skall säga att jag är yrkesmässigt tränad till observation och att göra faktiska iakttagelser utan att göra analyser i första steget. Jag hade mycket skärpt uppmärksamhet då, eftersom jag var mycket hotad.” Den kommentaren tyder snarast på brist på grundläggande perceptionspsykologisk kunskap. Under hot blir vi sämre iakttagare. Känslan av hot påverkar nämligen tolkningen av vad vi ser. Den onyanserade säkerhet, uttalad av en
psykolog, som demonstreras i slutet av förhöret (sid 56-57), antyder också
en underliggande osäkerhet som man vill försvara sig mot. Idenfifieringsproceduren har inte tillgått på ett för den tilltalade rättssäkert sätt. Sammansättningen och presentationen av konfrontationsgruppen, kombinerat med kommentarerna i massmedia om den tilltalade som alkoholist och med ett speciellt sätt att gå, gör att samtliga utpekanden blir osäkra. Massmedias bedömning av ”säkerheten” i vissa utpekanden kan också få psykologisk effekt på domstolen, så att man inte upptäcker svagheterna i utpekandet. Flygledaren i bilen utanför Grand exempelvis, som gav ett mycket tillförlitligt intryck, sade avslutningsvis ”om man sätter på honom en mössa och tar bort mustaschen”, så är det han. Dette tillägg gör hans utpekande ur vittnespsykologisk synvinkel mycket osäkert, då erfarenheten (experimentellt prövad) visar att förändringar av detta slag ej går att föreställa sig med någon säkerhet. Effekten av den enorma mängden vittnesmål, som skall styrka olika led i bevisningen, utan att de ställs mot varandre kan bli at man inte upptäcker att vissa vittnesmål är varandra uteslutande.
Astrid Holgerson © Astrid Holgerson Referenser: Altavilla, Enrico: Rättspsykologi, Natur och Kultur, Stockholm 1954 (Originalverk: Psicologia giudiziaria, Turin, 1949). Brooks, Neil: Pretrial Eyewitness Identification Procedures, Law Reform Commission of Canada, Montreal, 1983. Devlin, Rt. Hon. Lord: Report to Secretary of State for the Home Department of the Departmental Committee on Evidence of Identification in Criminal Cases. Her Majesty’s Stationary Office, London 1976. Holgerson, Astrid: Formal Structure Analysis. A method of applying general psychological knowledge to individual cases in the process of evaluating evidence, Department of Education, University of Stockholm, 1988. Loftus, E.F.: Eyewitness Testimony, Harvard University Press, Cambridge, 1979. Trankell, Arne: Reliability of Evidence, Beckmans, Stockholm, 1972. Trankell, Arne (ed): Reconstructing the Past, Norstedts, Stockholm, 1982. Wells, G.L. & Loftus,
E.F.: Eyewitness Testimony, Cambridge University Press, London, 1984
Några förtydliganden, som framfördes
under det muntliga sakkunnigförhöret i Svea Hovrätt den 4 oktober 1989: Då det gäller att utreda tillförlitligheten i muntlig bevisning i allvarliga brottmål är det inte tillräckligt att komma med psykologiska spekulationer om vad man KAN TÄNKAS komma ihåg eller KAN TÄNKAS ha sett men av olika skäl undanträngt. För att med någon säkerhet kunna ta ställning till tillförlitligheten i ett vittnesmål i det enskilda fallet måste man gå tillbaka til de ursprungliga, helst autentiskt återgivna, utsagorna och undersøka deras innehåll samt de betingelser, som förelåg i den omvittnade situationen och vid senare förhörstillfällen m m. Genom att systematiskt klarlägga utsagans uppkomsthistoria och utveckling får man kunskap, som kan vara av betydelse för bedömningen av tillförlitligheten i det slutliga inför domstolan avgivna vittnesmålet. I det här utredda fallet finns inga autentiska utsagor dokumenterade i form av bandade förhör. Man får då i stället utgå ifrån de autentiska polisprotokollen och deras konkreta innehåll. Som framgår av den redovisade analysen har fru Palme enligt det tillgängliga materialet ej ursprungligen sett något ansikte och därmed ej heller någon blick. I det förhör, där den stirrande blicken första gången omnämns (3 ½ vecka efter mordet), finns följande notering i protokollet: ”När Lisbet ser honom går han ut till vänster”. Denna uppgift stämmer väl med och stödjer således de ursprungliga uppgifterna, att hon ser en man ”snett bakifrån” försvinna in i gränden och först därinne på långt avstånd vända sig om. Något annat har man inte rätt att uttolka ur förundersökningsmaterialet. Vittnespsykologiskt kan man förstå tillkomsten av den ”stirrande blicken” vid just detta förhörstillfälle genom att fru Palme då fått klart för sig att den man hon sett efter mordet troligen var gärningsmannen. Detta kan ha fått betydelse för omtolkningen (utvidgad tolkning) av den ursprungliga iakttagelsen. Den man hon sett vända sig om inne i gränden var således mördaren, som ”stirrar” tillbaka på sitt verk. Någon realistisk möjlighet att faktiskt se ögonuttryck eller andra detaljer i ansiktet på det långa avståndet och i mörker fanns ej. Det är klarlagt att fru Palme på mordkvällen INTE hade en tanke på att mördaren fanns i hennes närhet. Hon trodde att skotten avlossats från långt håll. Hon försökte få kontakt med de personer hon såg FÖR ATT FÅ HJÄLP – inte för att titta efter mördaren. Vi vet också att man i stressituationer gör sämre iakttagelser och tolkningar av perifera detaljer, exempelvis personers utseenden. Det centrala för fru Palme var att hennes man låg blödande på gatan och att han måste få hjälp. Det är således högst naturligt att hon lägger märke till när personer avlägsnar sig och inte vill hjälpa till, men också omedelbart försöker få kontakt med andra. Hennes iakttagelse av mannen inne i gränden kan alltså förmodas vara mycket kort. Det grundläggande förhöret från den 1 mars utfördes av två erfarna polisutredare, som i protokollet noterat att de ej tilläts att använda bandspelare. De har skrivit ett noggrant protokoll över förhörets innehåll. Av det framgår att Lisbet Palme sett en man snett bakifrån springa på Tunnelgatan och att hon inte lagt märke till några detaljer i hans utseende. Spekulationer – ”hon kan nog ha sett ändå”, ”hon kan nog komma ihåg” – VILKA EJ HAR KONKRET UNDERLAG I DET TILLGÄNGLIGA MATERIALET, får enligt principen ”in dubio pro reo” inte användas till nackdel för en tilltalad. Detta är viktigt, eftersom annars i förlängningen ”dåliga”, odokumenterade utredningar skulle kunna medföra att utrymme gavs åt godtyckliga ”psykologiska” gissningar eller andra resonemang, vilka kan leda till eventuellt felaktigt fällande domar (fotnote 2). Astrid Holgerson *****
Angående identifieringsförfarandet i
Palme-målet: Muntliga sakkunnigförhör i Palme-målet hölls i Svea Hovrätt den 4 oktober 1989 (direktsänt i radio). Först hördes Astrid Holgerson. Här återges ett utdrag ur åklagarens förhör med Holgerson RÖRANDE SAMMANSÄTTNINGEN AV IDENTIFIERINGSPARAD: -.-.- Åkl: AH: Åkl: AH: Åkl: AH: Åkl: AH: ---- I efterhand har den använda konfrontationsvideon testats experimentellt (S-Å Christianson, Traumatiska minnen, Natur & Kultur 1994) med 133 amerikanska studenter som försökspersoner. Det visade sig då att de försökspersoner, som fick ta del av den information, som vid tiden för utpekandet cirkulerade i pressen (e ex att den misstänkte var missbrukare och hade ett konstigt sätt gå eller springa), pekade 3 av 4 ut Christer Pettersson. Den systematiska analysen av uppkomstbetingelserna för och utvecklingen av de enligt protokoll föreliggande uppgifterna från Lisbet Palme, från mordkvällen fram till rättegångstilfället, visade att hennes utpekande av Christer Pettersson inte uppfyllde de utsagepsykologiska kraven på tillförlitlighet. Den i efterhand företagna experimentella prövningen av den videobandade konfrontationen bekräftade dessutom förekomsten av allvarliga felkällor, vilka kan ha haft betydelse för utpekandet. Här är viktigst att understryka att den systematiske analysen av de faktiska uppgifterna i det enskilda fallet har en primär betydelse för bedömningen av fallet. Generella kunskaper om felkällor kan inte utan vidare tillmätas någon avgörande betydelse för bedömningen av ett enskilt fall. Ett utpekande kan vara riktigt även om identifieringsprocessens genomförande är undermåligt – och vice versa. Astrid Holgerson
ETT ENGELSKT RÄTTSFALL Omkring kl 8.00 en söndagsmorgon i slutet av februari 1969 ertappades en man på en gata i Bristol medan han höll på att tömma en parkeringsmätare. Han flydde från platsen i en bil. Två polismän tog så smånigom upp jakten efter honom. Sedan mannen lämnat bilen förföljde de honom när han springande flydde över ett fält. Mannen vände sig flera gånger om och skrek hotelser medan han viftade med ett vapen. Han talade engelska med mellaneuropeisk accent. En av polismännen, Smith, blev skjuten i armen när han kommit ca fem meter från mannen. Under den fortsatta jakten lyckades mannen under vapenhot förmå en passerande privatbilist att skjutsa honom från platsen. Med hjälp av ett stort antal taxibyten tog sig mannen så smånigom till en järnvägsstation. Där upphörde spåren efter honom. I den bil som mannen lämnat efter sig– og som var stulen – hittades bl a två plastbagar med myntbehållare till parkeringsmätare. På sex av dessa fanns fingeravtryck. Man gjorde omfattande undersökningar av om de kunde härröra från någon som var eller varit anställd hos kommunen med uppgift att tömma parkeringsmätare. Resultatet var emellertid negativt. Polisutredningen av brottet gav inga klara ledtrådar. Det enda man visste var att gärningsmannen talade god engelska med mellaneuropeisk accent. Redan på ett tidigt stadium misstänkte man inom polisen att gärningsmannen var ungrare. Några ungrare hade nämligen tidigare dömts för stölder från parkeringsmätare. Man gjorde därför i ordning ett fotoalbum med fotografier på ungrare dömda för brott och med ett utseende som liknade den beskrivning av gärningsmannen som lämnats av personer vilka haft tilfälle att iaktta mannen under flykten. Fotoalbumet visades för ett stort antal sådana personer. Detta ledde till att en ungrare vid namn Virag blev arresterad i slutet av mars 1969 och föremål för konfrontationer med tolv vittnen. Sex av dem – tre polismän, bland dem Smith, två taxichaufförer och en hotellägare – utpekade Virag som gärningsman. Virag uppgav att han dagen i fråga hade varit i London, att han inte kunde köra bil och aldrig haft ett vapen. Han uppgav också ett alibi men det var svårkontrollerat. Virag hade invandrat till Storbritannien från Ungern år 1957. I januari 1958 dömdes han för stöld från en parkeringsmätare. Han hade sedan dömts för stölder av olika slag. Han hade aldrig använt sig av våld eller vapenhot vid brotten. När han arresterades arbetade han som croupier på en spelklubb i London. Åtal väcktes mot Virag. Vid rättegången, som ägde rum i juli 1969, vittnade de sex som tidigare identifierat honom, bl a Smith, om att Virag var den som skjutit Smith och som de sedan sett under flykten från platsen. Smith uppgav att han varit med vid två tidigare konfrontationer utan att peka ut någon. Men vid konfrontationen då Virag deltog kände Smith omedelbart igen denna som gärningsmannen, sade han. Vid senare undersökning i saken forklarade Smith att Virags ansikte var inpräntat i hans hjärna. (”His face is imprinted on my brain”). – Några invändingar mot det sätt på vilket konfrontationen genomförts framfördes varken vid rättegången eller senare. En undersökning visade att fingeravtrycken på de sex myntbehållarna inte kunde vara Virags. Juryn förklarade Virag skyldig. Han dömdes til sju års fängelse. Domen blev sedermera fastställd i högre instans. I samband med en annan polisundersökning två år senare gjordes husrannsakan hos en ukrainare vid namn Payen som invandrat till Storbritannien år 1950. I dennes bostad anträffades en pistol, som efter undersökning befanns vara det vapen som använts vid brottet i Bristol. Vidare fann man nummerskyltar till den bil som använts vid tilfället, en försäkringshandling rörande denna bil och ett stort antal myntbehållare och nycklar till parkeringsmätare. Det visade sig att fingeravtrycken på de sex myntbehållare som hade återfunnits i bilen var Payens. Bortsett från hårfästet företedde Payen vissa likheter med Virag. Vid den undersökning som sedermera genomfördes fastslogs att det var Payen och inte Virag som var den skyldige. Virag frigavs och tillerkändes visst skadestånd av staten. Palme-saken:
Identifikasjonen av Identifikasjonen av Olof Palmes drapsmann III - falske tilståelser og etterforsknings-prinsipper
av Marianne Haslev Skånland * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * Når Christer Pettersson nå i oktober 2001 har tilstått at det var han som drepte Olof Palme, presenteres det som en topp-nyhet i skandinaviske media. La oss allikevel se på noen fakta.
“At least two men ‘confessed’ to the murder of Joan Woodhouse, wasting the time of the police officers who had to make sure they were both cranks. One, living in Rhodesia, made a statement to the local police eight years after the crime. He had been living near Arundel when it occurred, and a chief inspector from Scotland Yard had to investigate; the story was palpably untrue. The other man confessed by telephone to Jack Carter, a journalist who later told the story in the magazine True Detective. Carter invited the man to his office, and also invited Scotland Yard to send a detective. The man made a detailed confession to Carter and admitted it was completely untrue when the police questioned him about it. Such ‘confessions’ are a well-known phenomenon in well-publicized murder cases, the motive doubtless being to provide a little colour in an otherwise dull life; name in the papers, perhaps a photograph of the hooded suspect being led handcuffed to a police car. In another case of mine (in Hertfordshire, in 1956) no fewer than three notoriety-seekers had ‘confessed’ BEFORE I HAD TIME TO REACH THE POLICE STATION, only thirty miles from London; and I had set out immediately I was called.” Oversettelse (min): Slike ’tilståelser’ er et velkjent
fenomen i mord-saker med mye publisitet. Motivet er uten tvil å sette litt
farve på en ellers kjedelig tilværelse; navnet i avisen, kanskje et bilde
av den mistenkte med hette over hodet der han blir ført med håndjern på ut i
en politi-bil. I en annen av mine saker (i Hertfordshire i 1956) hadde
ikke mindre enn 3 oppmerksomhets-søkere ’tilstått’ FØR JEG HADDE HATT TID
TIL Å NÅ FREM TIL POLITIKAMMERET, bare ca 45 kilometer fra London; og jeg
hadde dratt av gårde med én gang jeg ble tilkalt.” Den detektiv-interesse vi ofte viser, og som er påtagelig i Palme-saken: Hvem har gjort det? Hva var det mystiske motivet? Har Pettersson gjort det eller ikke? Blir han trodd? Blir Lisbet Palme trodd? - denne interesse er forståelig, men det er farlig for rettssikkerheten når både presse og borgere bare sirkler omkring dette. Folk har sett for mye på Detektimen på tv, hvor de heroiske detektiver stort sett løser saker via inspirert gjetning og dramatisk biljakt. Resultatet blir at kravene til fremgangsmåte og bevis blir glemt. Det viktigste er ikke om Christer
Pettersson var drapsmannen eller ikke. Det viktigste er at vi i alle saker
må kreve at politiet og påtalemyndigheten bruker fremgangsmåter som er
slik at de står for kritikk. Når det IKKE skjer – og der er plenty av
saker hvor det ikke skjer – fører det uvegerlig til justismord. ***** Denne artikkelen har tidligere vært publisert hos Kafka-debatt, Rettsnorge og Nkmr, og gjengis her etter tillatelse. |