Vad det katastrofala slutresultatet kan bli när en barnfamilj får samhällets "hjälp" i en svår situation


Av Siv Westerberg
jur.kand., med.lic.


*

Denne artikkelen er en redigert versjon av et foredrag jur.kand., med.lic. Siv Westerberg holdt ved en åpen Høring om barnevernet i Bergen kommune 1-2 november 2000. Den unge piken hvis tragiske selvmord beskrives, var en del av grunnen til at høringen kom istand. Hennes far vitnet under høringen, dagen før Siv Westerberg. Hans datters død ble omtalt i avisene med sterk kritikk av barnevernet, men intet ble gjort for å få til bedring. Se

Siv Ingers død: – Vi tar ansvaret

Siv Ingers død er ikke en drapssak
Public Forum to be held June 13, 2001 Information from National Child Rescue Organisation, Canada

M.H. Skånland

*

Jag är en svensk jurist, som har vunnit ett antal "LVU-mål/barneverns-mål" mot svenska staten i Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter i Strasbourg.

Våren 1998 ringde det en man till min juridiska byrå i Göteborg. Han bad om min hjälp. Han berättade att han och hans 14-åriga dotter befann sig i Göteborgs-trakten på flykt undan barnevernet i Bergen i Norge. Barnevernet i Bergen hade beslutat tvångsplacera hans dotter på en institution för narkotikamissbrukande ungdomar. Det var bara det att hans dotter hade aldrig ens prövat narkotika! Däremot hade hon en psykisk sjukdom, nämligen manisk-depressiv sjukdom. Det är ju en sjukdom som går så att säga i skov. Periodvis är patienten svårt sjuk. Men så kommer det friska perioder, då patienten är helt frisk. Och lyckligtvis är det inte en sjukdom som förstör personligheten. Utan under de friska perioderna är patienten en psykiskt normal person. Och just nu var dottern inne i en frisk period.

En tonåring med manisk depressiv sjukdom hör ju under svårare sjukdomsperioder hemma på ett sjukhus men under de friska perioderna skall ett sådant barn naturligtvis vara i sitt föräldrahem och gå i skola som andra barn. Inte vara på ett hem för narkotikamissbrukare! Flickan var norsk medborgare, fadern var svensk medborgare och flickans avlidna mor hade varit norsk medborgare. Far och dotter hade bott i Göteborg under en tidigare period. Så för att undgå norska barnevernets attacker flydde de till Sverige. Flickan började skolan och allt såg ut att ordna upp sig. Då fick far och dotter reda på att norska myndigheter begärt flickan utlämnad till Norge. Och en dag kom skolkuratorn och sade att "det är en socialvårdstjänsteman som vill tala med Dig". Flickan förstod vad det hela handlade om. Hon lyckade fly från skolan genom en bakdörr, rusade hem till sin pappa och de begav sig omedelbart på flykt från Göteborg och hotande polishämtning. Och så ringde de mig och kom till mitt kontor. Flickan var uppenbarligen i en helt frisk fas. Hon förklarade att hon ville inget hellre än att få bo kvar hos sin pappa och gå i skolan som andra barn.

Jag tog kontakt med polismästaren i Göteborg och lyckades utverka inhibition av utlämningsbeslutet. Flickan kunde återgå till sin skola.

Men när far och dotter gjorde ett tillfälligt besök i Norge hamnade flickan åter i barnevernets klör. Och de år hon hade kvar att leva blev en tröstlös vandring mellan institutioner och fosterhem såsom tvångsomhändertaget barn.

Cirka två och ett halvt år efter det far och dotter besökte min byrå i Göteborg för första gången tog flickan sitt eget liv. Flickans mor, som också led av manisk-depressiv sjukdom, tog sitt eget liv när flickan var ett par år gammal. Modern hade kommit in i en sjuk fas av sin sjukdom. Fadern bad då barnevernet om praktisk hjälp i form av barnehage med mera. Den hjälpen fick han inte utan istället tvångsomhändertog barnevernet den lilla flickan. I sin förtvivlan tog då modern sitt eget liv.

Den här familjen bad alltså om hälp från barnevernet. Resultatet av den "hjälpen" blev två självmord.

*

Jag är alltså jurist i Sverige, specialiserad på medicinsk-juridiska problem. Man kanske kan tro att jag nu tänker framföra att när det gäller barnevernsaker så är allt så mycket bättre i Sverige. Men så är det inte alls. Problemen i Sverige och Norge med den nästan totala rättslösheten för föräldrar och barn, som angrips av barnevernet, är synnerligen lika i Sverige och Norge. Det vet jag efter flerårigt samarbete med personer i Norge, som arbetar mot den här rättslösheten. Det var nog bara rena turen att det satt en förståndig polismästare i Göteborg, som beslöt att stoppa polisjakten på den 14-åriga norska flickan.

Även i Sverige nödgas människor fly utomlands för att undgå barnevernet eller socialnämnden, som motsvarande myndighet heter i Sverige. Jag känner till fall där familjer flytt till USA, Tyskland och till och med till forna Jugoslavien. Man flydde alltså från Sverige till ett krigförande land för att skydda sina barn från barnevernet. Då är det illa ställt med rättssäkerheten.

Jag har som klient tonåriga C. Som femtonåring lyckades hon hålla sig gömd i flera månader i Sverige efter det socialnämnden under åratal sänt henne runt mellan olika barnhem och fosterhem. Efter det C varit på flykt i nästan ett halvår och gått ner 7 kilo i vikt gav socialnämnden upp och hon fick komma hem till sina föräldrar och återupptaga sin skolgång. En skötsam flicka, barn till skötsamma föräldrar. Orsaken till tvångsomhändertagandet var som i så många andra fall falska incestanklagelser mot fadern.

Det är en orimlig situation i ett välfärdsland när människor måste fly undan myndigheterna. Vi måste förbättra rättssäkerheten.

Hur?

Först och främst borde föräldrarna få en advokat och rättshjälp på ett mycket tidigare stadium. Redan första gången som barnevernet/socialnämnden tar kontakt med dem. Och föräldrarna och deras advokat bör ha precis lika stora möjligheter som barnevernet/socialnämnden att få anlita egna sakkunniga och dessa sakkunniga skall betalas av rättshjälpen. Det är viktigt med egna sakkunniga. Barnevernet/socialnämnden försöker ju "medikalisera" det här området och påstår ofta grundlöst att barn eller föräldrar har psykiska störningar när det i själva verket handlar om helt normala reaktioner på angreppen från barnevernet. I just fallet med tonårsflickan, som begick självmord och som jag skildrat här ovan, var det emellertid närmast tvärtom. Barnevernet feltolkade totalt flickans sjukdomssymptom såsom varande resultat av påstådda sociala missförhållanden i föräldrahemmet. Det här visar ju vikten av att föräldrarna tillåts anlita egna sakkunniga.

Däremot har jag personligen nästan bara dåliga erfarenheter av att det förordnas egna ombud för barnen. Majoriteten av dessa "barnadvokater" upprepar bare allt var barnevernet/socialnëmnden säger.

Vidare måste vi få bort de här enormt höga ekonomiska ersättningarna som fosterföräldrar och olika former av privata behandlingshem och barnhem får. När människor tillåts tjäna pengar på barn leder det nästen alltid till katastrof för barnet. De få barn, som verkligen behöver ett fosterhem, bör placeras hos nära släktningar och dessa släktningar bör i stort sett bara få ekonomisk ersättning för sina omkostnader.

*******